Forskningen kring skolbibliotek i Sverige ligger långt fram och har så gjort de senaste 20 åren.
Senior professor Louise Limberg vid Bibliotekshögskolan i Borås har genom åren verkat i den absoluta fronten, ofta tillsammans med en mängd framstående kollegor och projekt-ansvariga, så som: Malin Koldenius, Lena Skoglund, Lena Folkesson, Olof Sundin, Adam Nilsson, Cecilia Gärdén och Anna Hampson Lundh. För att nämna några.
Fokus har under hela perioden i stort kretsat kring lärande, mer specifikt: kvalitet i lärandet med hjälp av skolbiblioteket som pedagogiskt verktyg.
Fokus-områden för forskningen har sen 1990-talet främst varit: Reflektion kring lärande och informationssökning, liksom utvecklingspedagogik och nödvändig dialog i lär-processen. Vidare har frågeställningar vid informationssökning, kollegialt lärande, nät-verkande och samverkan mellan bibliotekarie och lärare varit prioriterat bland nämnd skaras intensiva forskning,
Louise Limberg menar att mycket kring lärandet och arbetet för den enskilda bibliotekarien i vår tid är nytt, inte minst med tanke på den pågående digitalisering som nu slår igenom på bred front, inte minst i skolans värld - en värld sen länge präglad av en strikt traditionell inlärningskultur. Samtidigt menar Limberg att mycket från förr är sig likt, i synnerhet när det kommer till lär-processer med resultatfokus, ofta utan kvalitets-höjande reflektion och diskussion, det som i slutänden omsätts till betygssättning och utvärdering, då av den enskilda läraren (forskning bedriven av Limberg med flera visar att mycket av det som genomförts mellan bibliotekarie och lärare, inte minst när informationssökning tagit vid, ändrats när väl bibliotekarien i förtid lämnat gemomfört samarbete).
Men även om det ännu idag finns gott om förbättringsområden att angripa, inte minst när det kommer till skolans nyttjande av skolbibliotekarien som samverkanspart till läraren, så är Louise Limberg noggrann i sitt påpekande. Ett påpekande som bjuder på värdefullt perspektiv kring skolbiblioteken i vår samtid.
- - Vi ska inte glömma bort hur det såg ut för bara 15 - 20 år sen. Det är inte längesen alls. Då fanns ingenting av det vi ser nu. Framför allt fanns inte frågan på politikers och beslutsfattares dagordningar. Inte heller media visade något intresse för skolbibliotek som pedagogiskt verktyg. Idag både skrivs det och debatteras. Det är fantastiskt och något som alla vi som var med förr om åren, då bara kunde drömma om. Det gäller därför att ta fasta på detta läge som uppstått och verka medan saker händer. Alla behöver jobba hårt med frågan, för den är så viktig idag.
Med avstamp från Louise Limbergs erfarenhets-dränkta ord är det av största angelägenhet att ta fasta på den uppmaning som här blir till visshet och når relevans, kring ett på många sätt så komplext område.
Ett område där resurser, kunskap, prioritering, samverkan och ansvar måste rymmas och följas med, allt draget som i ett ledband. Varje del måste följa med, hand i hand med den som äger rätten till beslut. I praktiken varje skolas rektor. Därmed inte sagt att den här kunskapen fram till idag är obekant för området som sådant. Tvärtom.
Den uppdaterade läroplanen för grundskolan Lgr11 har från och med detta läsår med en samling nya punkter under rubriken Rektorns ansvar. Under punkt 2.8 nämns bland annat att det är rektorns ansvar att se till att skolbiblioteks-verksamheten bidrar till pedagogisk nytta för elevers lärande. Då med fokus på: elevers språkliga förmåga och digitala kompetens. Detta sätter just nu press på varje enskild rektor, liksom bibliotekarie och dess så nödvändiga partner för samverkan: läraren.
Att det därför, under Skolverkets senaste referensgrupps-möte för skolbibliotek, förlagt till Göteborg, placeras extra fokus på fortbildning, och då kollegial sådan - för bibliotekarie och lärare, samt fullt fokus på riktat stöd till rektorn - för att kunna nå nytt uppsatt mål för skolbiblioteks-verksamheten: pedagogisk nytta för elevens lärande, det är inte på något sätt märkligt. Skolverket som myndighet kan som bekant inte driva sak utifrån eget intresse, utan myndigheten måste ta emot och förvalta det som politiker beslutar. Men de kan i god tid förbereda sig på nya områden, i det här fallet: rektorns ansvar kring skolbibliotek.
Att myndigheter som Skolverket och Statens Skolinspektion idag samverkar kring mycket som sammanfaller när det kommer till området skolbibliotek, är enormt värdefullt, eftersom Skolinspektionen redan i förväg kan förse Skolverket med både underlag och input kring vad de anser vara förbättringsområden, då de själva står för granskning och kontroll av skolan. Är då aktuella områden som just skolbiblioteks-verksamhet redan förberett för att omsättas till verktyg vid Inspektion, liksom för Skolverket - som ett framtaget stöd (i det här fallet riktat till rektorer), ja då uppstår ett förebyggande arbete. Det som idag är till för att hjälpa, snarare än som tidigare, med hjälp av pekpinnar - skapat för att kunna straffa och i efterhand stjälpa.
Att en gammal skolbiblioteks-legend som senior professor Louise Limberg imponeras av ett sådant arbetssätt, och då till råga på allt mellan olika myndigheter! I form av en samverkan där allt ytterst faktiskt handlar om skolbibliotekets välmående, det är inte konstigt.
För det vi ser här. År 2018. Framarbetat under ett antal hektiska år, är sannerligen ett perspektiv väl värt att både trygga och bevara. Det handlar om samverkan, högt som lågt.
Sen ska bara den stora gruppen, av inte minst rektorer och lärare, med på tåget också.
Det är nästa utmaning.
Och därför även nästa uppmaning!
Det som professor Louise Limberg flaggar för så hårt.
Det som finns här idag.
Placerat framför oss alla.
Om vi nu bara vill se det.
Text: Fredrik Ernerot
Foto: Anne Ljungdahl
